Nyheter/referat



Salong nr 19 den 8 april 2019 - antecknat av Charlotte Lundberg

NYA RUM – hopp för ensamkommande gymnasieungdomar

Inom Stockholms stad finns några hundra ensamkommande ungdomar som har fått tillfälligt uppehållstillstånd enligt Nya Gymnasielagen men inte har någon bostad.

Föreningen Ny Gemenskap har på uppdrag av Stockholms stad startat projektet Nya Rum för att tillsammans med andra aktörer (Equmeniakyrkan, Röda Korset, NBV, Hela Människan Stockholms län, Svenska kyrkan och Sociala Missionen) göra en kraftsamling för att hitta lösningar på denna situation.

Torbjörn Sander, Filippa Rinman och Anette Avelin från projektet Nya Rum var inbjudna för att berätta om hur de arbetar tillsammans med andra aktörer och nätverk. De har alla lång erfarenhet av att arbeta med ensamkommande och andra utsatta ungdomar.
Vi fick också träffa
Mustafa och Nazer, som fått bostad via projektet samt Sergio, som i flera år hyrt ut rum till olika ungdomar. De berättade alla om sina erfarenheter.

Inledning

Inledningsvis berättade Claudette Skilving om den ideella föreningen Ny Gemenskap, som startade 1968 som ”en vision om ett annorlunda samhälle, en gemenskap där ingen åsidosätts, där alla accepteras och ingen kallas avvikande”. Föreningen bedriver olika verksamheter, t ex fyra caféer, gruppaktiviteter, öppna verksamheter, påsk- och julfirande. Dessutom finns en kör, Gatans Röster, och ytterligare ett projekt, Värme och Vila.

Charlotte Lundberg berättade bl a om projektet Värme och Vila, som samordnar hjälpinsatser för att lindra akut nöd för gruppen ensamkommande unga i Stockholm utan tak över huvudet. Projektet startade i februari 2018 med stöd av projektpengar från Stockholm stad och avslutades formellt efter ett år. Verksamheter fortsätter dock i samarbete med Röda Korset eftersom behovet är fortsatt stort. När Stockholms stad beviljade projektpengar för Nya Rum blev det som en naturlig utveckling av den stödinsats som Värme och Vila är.

Projektet Nya Rum i huvuddrag

Det primära uppdraget är att hitta bostäder till de bostadslösa ungdomarna. De vänder sig därför till människor som har ett rum eller en lägenhet att hyra ut till de ungdomar som projektet har kontakt med, i nuläget ca 70 personer.

Hyresvärden

Mottot är ”Du får hyran, vi stöttar hyresgästen.” Hyresvärden får veta att

  • Hyresgästen är mellan 18 och 21 år och går på gymnasiet i Stockholm. 99 % är killar och kommer ursprungligen från Afghanistan. De får cirka 4000 kr/månad utöver hyran från kommunen samt CSN-bidrag.

Uthyrningen av rummet bör vara i minst 3 månader.

Projektet hjälper till med att ta fram och formulera aktuellt hyreskontrakt, där det regleras vad hyresgästen får använda i hushållet samt övrigt som erbjuds, t ex wi-fi.

Rummet ska hyras ut med tillgång till kök och badrum inkl dusch/bad. Den som vill erbjuda tillgång till resten av boendet kan reglera detta i hyreskontraktet. Hyresgästen står själv för det den konsumerar i hushållet.

Stockholms stad står för hyran under tiden som ungdomen studerar på gymnasiet. Hyresnivån är cirka 4 000-4 500 kr per rum (för lägenhet gäller annan hyresnivå). Nivån kan påverkas beroende på rummets storlek och standard.

Nya Rum Stockholm med samarbetspartners finns som stöd för såväl hyresgäst som hyresvärd. Hyresvärden har inget ansvar för hyresgästen, dvs det handlar inte om att vara ett s k familjehem. Hyresvärden ska kontakta Nya Rum om det uppstår några problem med uthyrningen. Projektet fungerar alltså som en länk mellan parterna och kan vid behov erbjuda olika typer av stöd, inte minst genom sitt stora nätverk.

Studenten/ungdomen kontaktar Nya Rum, fyller i ett formulär, blir intervjuad och får hjälp i processen att hitta ett boende. Vanligaste kontaktvägen är via tidigare kontakter, sociala medier och genom kompisar. Nya Rum erbjuder även stöttning med allt från läxläsning till samtal. De finns också vid behov med för kontakt med skola och myndigheter.

När ett möjligt inackorderingsrum kommer in träffas hyresvärd och hyresgäst. Om de är överens får de hjälp att reglera vad som gäller i ett kontrakt. Vanligt är att boendet inledningsvis är på prov i tre månader.

Några erfarenheter hittills

Både Mustafa och Nazer har varit några år i Sverige och nu fått varsitt efterlängtat boende, båda i hus som de delar med två andra ungdomar. De har kontrakt som reglerar vad som gäller, det är viktigt med de tydliga ramarna för vad som är okej. Projektet följer fortlöpande upp hur det går.

Sergio, som är ensamstående med två små barn, har över tid haft fyra ungdomar inackorderade. Han har goda erfarenheter och betonade att det viktiga är att lära känna varandra, vara tydlig med förväntningar och begränsningar.

Volontärer

Även den som inte har ett rum att erbjuda kan bidra som volontär. Exempel på volontäruppgifter: Kontaktperson/vägledare

  • Veckomöte, torsdagskvällar (där man tillsammans t ex letar bostäder, skriver personliga

presentationer att lägga ut i sociala medier, lagar mat mm)

Praktiska göromål på dagtid.

En utbildning för volontärer/kontaktpersoner anordnas tillsammans med Sociala Missionen den 25 april kl 18-20.30 i S:t Peterskyrkan, Norrmalm i Stockholm. Den som är intresserad av volontäruppdrag kan anmäla sig via hemsidan http://www.nyarumstockholm.se

Projektets utmaningar

Bostadsbrist

Det är allmän bostadsbrist i Stockholm, särskilt gäller det lägenheter. Så även om dessa ungdomar inte har höga krav på sitt boende är det inte lätt att hitta bostad. Projektet har bara varit igång ett par månader och har hittills kontakt med ca 70 ungdomar, varav ett tiotal fått bostad.

Det gäller att vara kreativ och hitta även okonventionella lösningar, projektet arbetar brett via kontakter, nätet, sociala medier etc. Deltagarna i Salongen bidrog också med många ideer/tips, t ex flera hus som står tomma; vända sig till byggbolag, bostadsrättsföreningar med gästlägenheter; Ersta Diakoni. Många äldre bor kvar i stora hus/lägenheter även sedan de blivit ensamma och har alltså rum över. En deltagare vittnade om en äldre dam, som efter en viss tveksamhet i början nu är förtjust både över att ha sällskap och få hjälp med praktiska saker.

Arbete
För att ungdomarna ska få stanna efter gymnasiet krävs att de inom 6 månader får ett jobb med minst 75% arbetstid och en viss minimilön (ca 13tkr netto) och som varar minst 2 år. Det är därför viktigt att de tidigt förbereder ett inträde på arbetsmarknaden. Nya Rum samarbetar med Swedish@Work Stockholm (finns på Facebook), som verkar för en snabbare integration av invandrare i det svenska samhället. De kombinerar utbildning och självförsörjning för invandrare.

Projektet kan också följa med till en arbetsplats i början om studenten fått ett jobb och behöver stöttning.

En annan resurs som projektet använder är Ung i Centrum, en central verksamhet inom Jobbtorg Stockholm, som erbjuder stöd mot arbete och studier för unga, unga vuxna och ensamkommande stockholmare som bor i Stockholms stad. De erbjuder också handledarutbildning till den som tar emot praktikanter, sommarjobbare eller visstidsanställda. https://www.stockholm.se/-/Serviceenhetsdetaljer/?enhet=51c340d9b90243d890aa214556cf2da4

Avslutning
Deltagarna visade stort intresse och hade många både frågor och idéer.

Vi tackade Nya Rum för en engagerande genomgång av projektet samt ungdomarna och Sergio för att de delade med sig av sina erfarenheter!

Kontaktuppgifter till Nya Rum

info.nyarum@gmail.com
Torbjörn Sander torbjorn.nyarum@gmail.com Filippa Rinman filippa.nyarum@gmail.com Anette Avelin anette.nyarum@gmail.com

http://www.nyarumstockholm.se/

Antecknat av Charlotte Lundberg 

____________________________________________________________________-

Hur blir förorten en trygg plats, seminarium 5/2 2019 

Referat från 5/2-19 ”Hur blir förorten en trygg plats utan dödsskjutningar” av red. Anna Fredriksson,Socialpolitik. 

Emil Rosén Adsten som är verksamhetsansvarig på Teaterfryshuset svarar:

Det ser väldigt mörkt ut. Det finns hopp, men vi alla måste jobba så att vi får stopp på det här.

Under 2016 och 17 förlorade Fryshuset tio ungdomar som hade anknytning till verksamheten. En ofattbar siffra.

– Vi ville visa människorna bakom. Vi samlade in berättelserna. Allt i pjäsen är verkligt, och har hänt olika personer, säger Emil.

Klipp han hade premiär på nationalscenen Dramaten 2017. Målet var att försöka spela så mycket som möjligt, för att hedra dem som blivit drabbade och för att prata om det som händer.

Vi lyckades nå våra beslutsfattare. När människor blir berörda, då börjar man handla. Vi spelade för justitieministern, han blev tagen, men förespråkar ändå hårdare tag. Vi spelade för moderaterna. De var också berörda. Men det är populismen som driver på för hårdare tag, säger Emil.

Fler poliser kan lösa symptomen, men inte orsakerna bakom våldet, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson och ger siffror och historik.

– Enligt senaste statistiken finns 15 283 livsstilskriminella och ytterst våldsbenägna i de områden som ses som särskilt utsatta.

På den lilla geografiska ytan i norra Stockholm som kallas Södra Järva finns knappt 300 individer identifierade.

– Första gången någon attackerar polis och bränner bilar var under Götgatskravallerna 1948. Då var det arbetargrabbar från söder som inte blev insläppta på Nalen, de pratade konstigt och klädde sig konstigt. Mycket av det vi beskriver i orten, beskriver vi utifrån etniska förtecken. Men kanske begriper vi lite mer om vi också ser det utifrån klass, säger Ingvar Nilsson.

När någon i publiken undrar var föräldrarna är, lägger ansvaret på dem för barnens kriminalitet, då hettar det till i salongen. Emil Rosén Adsten säger att det måste finnas alternativ, att föräldrarna sliter och lever i det här, att det är vi och alla andra som måste förstå att det också finns ett samhälle som uppfostrar barnen. Att det här är samhällets misslyckande, inte föräldrarnas.

Hiba Samir från Skärholmen är upprörd. Hon har nästan förlorat hoppet, hon som är 23.

– Vi är så trötta på vithetsnormen, jag lider för mina ofödda barn som inte kommer att ha några privilegier. Vad har vi kvar utom ordningsvakter och polisen. Stackars ni som har makten. Stackars alla politiker.

En annan ung tjej fortsätter:

Ni kan läsa rapporter, där står det med det vita språket hur vi utesluts från arbetsmarknaden, systematiskt exkluderas. Läs till exempel afrofobirapporten från 2014. Vad gör det med ungdomar som redan vet det här? Unga killar som hela tiden drabbas av våldet från ordningsvakter. Nu senast kom det på film, nu kan alla se.

Ingvar Nilsson bekräftar det flickorna säger om det strukturella våldet mot människorna i förorten. I de fattiga delarna av Malmö som Rosengård dör folk sju år tidigare än i det rikare Limhamn.

Om folket i Biskopsgården i Göteborg hade levt under samma livsbetingelser som genomsnittet så hade vi haft 120 000 fler livsår. Det ser ungefär likadant överallt. Man har en taskig bostadssituation, misslyckas i skolan, kommer inte in på arbetsmarknaden,

Under fattigdomen finns en social problematik, att inte ha råd åka på utflykt betyder att inte få vara med – inte tillhöra.

– Det ger en existentiell grundläggande vilsenhet, en känsla av att vara utsatt. Då kan vem som helst räkna ut att det inte löses med fler poliser, säger Ingvar Nilsson.

Sex procent av landets befolkning bor i det vi kan kalla orten, områden med lågt valdeltagande och låg förvärvsfrekvens.

Är skjutningarna då en fråga för de sex procenten eller är det tystnaden hos de många som är problemet? Det är 94 procent som inte bor i orten just nu. Hur ska vi se på deras roll? Det är ohyggligt plågsamt och påverkar på djupet vårt sätt att se på varandra när vi delar in i vi och dom, säger Ingvar Nilsson.

Han menar att det som driver fram det här är mängder av små beslut. En bostadspolitik som gör att vi samlar utsatta i särskilda områden.

Valfrihetsreformer som berört skola och sjukvård.

– Efter vårdvalet tömdes Järvafältet på primärvård, det var inte lönsamt där. 94 procent har fått det ohyggligt mycket bättre samtidigt som gapet till de resterande sex procenten blivit alt större. Det är inget konstigt om de som befinner sig i en utsatt situation reagerar.

Men Ingvar har exempel på positiv utveckling, till exempel i Herrgården, en del av Rosengård.

– När Viktoria park tog över driften för sex år sedan var det första plagget fastighetsskötaren fick en skyddsväst. När personalen slutade 15.45 eskorterade polisen dem till parkeringen. Idag rör de sig obehindrat. Det finns hopp om vi gör något ordentligt.

Även i Södertälje har man lyckats vända utvecklingen.

– Här fanns en hel maffiastruktur, också representerad i politiken och i förvaltningarna. En stor andel av de här personerna är lagförda. När man en gång knäckte gängstrukturen, då började människor vittna. Problemet är inte löst, men det gick att vända.

Vi måste jobba både kort- och långsiktigt. Se situationen och lösningarna som ett paket och göra åtgärder på alla områden samtidigt, menar Ingvar Nilsson.

– En liten kille från en dysfunktionell familj ska inte behöva passera tre ställen med drogförsäljning på vägen till skolan. Om våldet bygger på nätverk ska lösningarna för att få stopp på det också vara byggda på nätverk. Kan vi inte återerövra det offentliga rummet då kan vi inte bygga tillit. Vi måste fixa jobb i enkla och annorlunda former. Vi måste lösa bostadssituationen, högprioritera skolan. Varje unge som lyckas i skolan är en rekryt mindre till gängen. Vi måste göra mängder av saker samtidigt.

Så om vi vet det här, varför gör vi det då inte undrar naturligtvis publiken. Och får tre möjliga förklaringar av Ingvar Nilsson.

Krisen är inte tillräckligt allvarlig. När man startade i Södertälje då hade man haft tre skjutningar, skolan var sämst i landet, Astra la ner sin verksamhet och kommunens ekonomi var i kris. Då inser alla det här är allvar.

Det som händer har inte drabbat oss tillräckligt allvarligt än. Sedan är alla djur lika men vissa är mer lika än andra. Om 50 unga skjuts i förorten och vi inte reagerar mer, kan det ha att göra med hudfärg och var de bor? Det är obehagligt men det går inte att avfärda. Det handlar om modet hos beslutsfattare. De vet vad som behöver göras. Men jag tror inte de har modet.

Ingvar tar området Brandkärr i Nyköping som exempel. Här finns en stor befolkning från andra länder. 2-300 somaliska barn lever i miljöer som är helt icke-svenska. Om några år börjar de i skolan.

– Sedan vet vi konsekvenserna. Att de här barnen ska gå i förskolor tillsammans med barn som pratar svenska är början till en lösning. Jag tror inte problemet är de somaliska barnens föräldrar, jag tror det är de andra barnens föräldrar. De vita föräldrarna flyr då. Politiken måste kunna gå emot den högljudda medelklassen.

Kanske fick 23-åriga Hiba Samir en gnutta hopp av Ingvar Nilsson.

– Tack för att du beskriver vår verklighet. Du river upp ärr, samtidigt som du plåstrar om dem.

Text: Anna Fredriksson

Läs mer: Orten bortom våldet, rapport från 2017 av Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark

Se mer: 

Från den 15 /3 till den 28/3 spelas Klipp han på Göteborgs Folkteater.






Salong nummer 17 den 22 november 2018

Referat Salong nr 19 190408.docx

”Det gemensamma - om den svenska välfärdsmodellen”

Av och med Irene Wennemo

Irene Wennemos fokus låg under presentationen av sin bok ”Det gemensamma – om den svenska välfärdsmodellen” på familjepolitikens framväxt, men även sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen berördes.

Wennemo började med att påminna om välfärdspolitikens kommunala rötter och backade oss tillbaka till småskaligheten i de svenska socknarna under 1000-talets första sekler. 

Sockenstämmans och kyrkans roll var viktiga för dåvarande fattigvården, med sin rotegång för fattiga (föregångare till arbetslinjen) och barnauktionerna.

Hon pekade vidare på de nordiska ländernas tvåförsörjarmodell, som har gjort det möjligt för kvinnor att kombinera arbete och barn. Detta menar Wennemo har sin utgångspunkt i det då rådande giftermålsmönstret. Kvinnorna väntade med sitt giftermål, sparade och hade egna tillgångar vilket gjorde att föräldrarnas inflytande minskade (tidig föregångare till jämställdhet mellan könen). De förhållandevis små hushållen i socknarna krävde också nära samarbete och socialt stöd.  

Brytpunkten kom med industrialiseringen. Människor flyttade från landsbygden, städer formades och den ekonomiska sårbarheten ökade. Lösningen blev att skapa yrkesföreningar som sjukkassor, begravningskassor, arbetsskadekassor, pensionskassor (föregångare till försäkringskassor). Att den svenska modellen ursprungligen har rötter från liberala och borgerliga regeringar ”hjälp till självhjälp” blev här uppenbart. 

Presentationen fortsatte med framväxten av ålderspensionen ”låg men till alla”, moderskapspenning, barnkrubbor (för fattiga och ensamstående), införande av skolmat (Alva Myrdal) som gjorde det möjligt för kvinnor att arbeta utanför hemmet och fri mödrahälsovård. Den utökade möjligheten till akademisk utbildning på 60/70-talet, föräldraförsäkring, VAB, obligatorisk barnomsorg m.m.

Välfärdspolitiken bygger på tillit. Vi måste lita på att de resurser som avsätts används på rätt sätt om vi ska vara villiga att avstå dem. Ha balans mellan rättigheter och skyldigheter. På senare tid har den här tilliten ordentligt naggats i kanten. Arbetsmarknadsstödet (KAS) är så lågt att det kräver kompletterande försörjningsstöd, LOTS blev ett fiasko, Personlig assistans – LSS är starkt ifrågasatt. Attityden till välfärdspolitik har förändrats - vi är numera konsumenter av välfärd såsom privata sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar. Kommunen upplevs inte längre som ett ”vi”. 

 Vi var nog många som under den här kvällen fick många nya, viktiga och även bitvis förvånande insikter om välfärdsstatens tillkomst och utveckling. Många frågor och tankar väcktes och ventilerades. Här några exempel:


  • Redan före industrialiseringen var spädbarnsdödligheten låg i Sverige. Hur kan det komma sig, om det var välfärdspolitiken som minskade inkomstskillnaderna?


  • Varför blev arbetarrörelsen i Norden så framgångsrik i kampen för välfärdsreformer när den inte blev det i de mer avancerade och industrialiserade länderna i resten av Europa?


  • Varför växte sig tilliten till generell välfärdspolitik stark i just de nordiska länderna?  


  • Om svensk medelklass tycker att det är en bra idé att finansiera välfärd via skatten varför tycker medelklassen i andra länder inte det? 


  • Om obligatoriska socialförsäkringar är bra - varför har vi ännu inte en arbetslöshetsförsäkring utformad efter samma principer?


Det kändes befriande att Irene Wennemo höll sin presentation för den fulltaliga salongen (all time high) helt utan manus och tekniska hjälpmedel! Ovanligt i dessa tider!

-------------------

Irene Wennemo är doktor i sociologi och har arbetat med välfärdspolitiska frågor sedan 1990-talet. Hon har varit utredare och chef på LO och deltagit i flera statliga utredningar om välfärdspolitik och arbetsmarknad. Hon har också varit verksam som ledarskribent på Aftonbladet. Senast har hon arbetat som statssekreterare hos Ylva Johansson på Arbetsmarknadsdepartementet.


Arbetsgruppen Maivors Sociala Salong

/Heléne Nellvik


_________________________________________________________________________________


Årsmöte 2018, 14 maj

Dagordning


  1. Val av ordförande för mötet
  2. Val av sekreterare för mötet
  3. Val av justeringsmän
  4. Fråga om årsmötet blivit stadgeenligt utlyst 
  5. Redogörelse för årets aktiviteter – Verksamhetsberättelse 
  6. Redovisning av fondens medel
  7. Revisionsberättelse
  8. Ansvarfrihet för styrelsen
  9. Avgift för medlemskap 
  10. Inkomna förslag – motioner
  11. Val av styrelseordförande för ett år
  12. Val av styrelseledamöter för ett år
  13. Val av revisor för ett år
  14. Val av arbetsgrupp
  15. Val av valberedning
  16. Övriga ärenden
  17. Mötet avslutas


Därefter diskuterades höstens aktiviteter, kommande salonger mm 


Minnesanteckningar från Salong nr 16 den 16/4-18

Salongens tema var: 

Barn på flykt då och nu - Vad finns det för skillnader och likheter mellan finska krigsbarn och dagens ensamkommande flyktingbarn?

Sinikka Ortmark Stymne som är författare och föreläsare, kom själv som krigsbarn till Sverige 1944. Hon har under många år studerat vad det innebär för barn att separeras från sina föräldrar och sina rötter och har bland annat skrivit boken Du som haver barnen kär och medverkat i boken På flykt från krig – asylsökande, ensamkommande och internflyktingar i Sveriges historia.

Sinikka Ortmark Stymne, kvällen gäst,  inledde genom att på ett mycket personligt och berörande sätt berätta om sin tid som krigsbarn och vad det betytt i hennes liv. Om Finlands 100 åriga historia som självständigt land och de fyra krig som landet härjats av under denna tid. Och om skillnader och likheter mellan finska krigsbarn och de flyktingbarn vi har i Sverige i dag.

Under finska vinterkriget 1940 och fortsättningskriget 1944 evakuerades över 70 000 barn från Finland till Sverige. Barnen var mellan ett och 14 år. Många var i 7-8 års åldern. Sinikka var av dem, hon var 9 år då hon kom med tåg via Haparanda. Stannade i 11 månader och var under den tiden placerad i tre olika familjer. Varför hon blev omplacerad vet hon inte, men uppenbart var det svårt att knyta an, både för henne och för föräldrarna. Omplaceringarna skedde utan att någon talade om för henne varför hon skulle flytta eller vart hon skulle. Hon levde i ett ingenmansland, utan att kunna språket och utan att ha en enda människa som hon kunde tala med eller vända sig till. Och utan att veta vad som förväntades eller vad som skulle hända. Hon menar att dagens ensamkommande flyktingbarn befinner sig i samma situation, även om dom är något äldre. 

Att Sverige tog emot så många barn skedde på initiativ av Maja Sandler, gift med den f d svenska utrikesministern Richard Sandler. Maja Sandler kontaktade Finlands socialminister KA Fagerholm, som snabbt organiserade krigsbarnsrörelsen och på kort tid samlade barn som ansågs må bäst av att lämna landet. Det fanns farhågor och kritik, men också tacksamhet och farmförallt väldigt lite tid att tänka. Många av krigsbarnen blev kvar i Sverige och många återvände till Finland. Sinikka återvände, men kom tillbaka till Sverige som vuxen. De flesta krigsbarnen har klarat sig bra, men senare tids forskning har visat att syskon som inte evakuerades har klarat sig bättre.

2015 kom drygt 30 000 ensamkommande barn och ungdomar till Sverige. 31 000 sökte asyl. 

Ett par tusen bedömdes som klart underåriga, men många som presenterade sig som barn ansågs vara över 18 år. 7000 har fått sin ålder uppskriven. (Sinikkas siffror från Migrationsverket). Gemensamt för dessa ungdomar är att de flyr från krig, hot och förföljelse och att de separeras från sina familjer, sitt språk och sin kultur. Det är viktigt att vi förstår vad detta betyder.

Sinikka har rest runt och träffat många av dem och fördjupat sig i deras historier och situation. Hon menar att vi måste ha tålamod med deras integration, att de måste få möjlighet att utveckla sin nya identitet, att vi måste ge dem möjlighet att bearbeta sina krigsupplevelser och ge dem möjlighet att berätta som sina familjer och om sin kultur. Det är också viktigt att vi hjälper dem med svenska språket, inte minst genom att tala tydligt. För att kunna utveckla sin identitet är det viktig att de får rota sig, och slippa bli kringflyttade, något som är ett stort problem i dag. 

Den diskussion som följde har jag inte dokumenterat. Man Sinikka fick många frågor om hennes belägenhet och upplevelser av att bli evakuerad och kringflyttad och vad detta betydde och berodde på.  I diskussionen ingick också berättelser om den kamp som många för i dag, för en humanitär syn på dagens flyktingbarn och ungdomar. Om civilsamhällets engagemang och myndigheters oförmåga att ta tillvara, stödja och uppmuntra detta.

Sinikka har gett ut ett tiotal böcker, varav flera handlar om krigens barn

Bland andra Du som haver barnen kär – om hennes egna upplevelser av att vara krigsbarn i tre familjer och fortsättningen Var blir maskrosorna gulast. Dessa, samt boken Kära mamma, som handlar om hennes relation till den mamma som skickade henne till Sverige, fanns att köpa.

Finns också på Bokbörsen.

Slutligen läste Anette ur boken Ett annat sätt att se och vi tackade Sinikka

Och allra sist; Tips till alla från en av deltagarna, en manifestation vid Raul Wallenbergs Torg den 29 april, KL 15-17, VI SKAPAR MEDVIND. Vi i detta sammanhang är civilsamhället.

Sinikka Ortmark Stymne som är författare och föreläsare, kom själv som krigsbarn till Sverige 1944. Hon har under många år studerat vad det innebär för barn att separeras från sina föräldrar och sina rötter och har bland annat skrivit boken Du som haver barnen kär och medverkat i boken På flykt från krig – asylsökande, ensamkommande och internflyktingar i Sveriges historia.

____________________________________________________________________________________

Hur kan det förebyggande arbetet förstärkas i Socialtjänstlagen? - Salong nr 15  11/12-2017

 
 Regeringen har beslutat om en översyn av Socialtjänstlagen (SoL). Margareta Winberg har utsetts till utredare.

I direktiven är man kritisk till att mycket av socialtjänstens kraft har lagts på den ärendestyrda myndighetsutövningen, vilket inneburit att det förebyggande arbetet har fått stå tillbaka.

Översynen ska leda till

”förslag som främjar långsiktigt strukturellt förebyggande arbete och bidrar till hållbarhet samt minskar behovet av individuella insatser”.

Hur kan detta åstadkommas? Vilka lagändringar krävs?

Detta kommer vi behandla på en eller möjligen två seminarier där vi gruppvis diskuterar olika frågeställningar. Vi kommer dokumentera vad varje grupp kommer fram till, sammanställa och överlämna till utredningen. Vi har även bjudit in Margareta Winberg att närvara vid något tillfälle.

Seminarierna sker i samarbete med tidskriften Socialpolitik.

Regeringens direktiv finns på länken http://www.regeringen.se/4967a5/contentassets/bf9cbc5e0ab4459b96e770cfae0b82a3/oversyn-av-socialtjanstlagen.pdf


 Salong nr 14 - 23 oktober 2017

Våld mot barn – vilken kunskap behöver socialtjänsten 

 Har socialsekreterare den kunskap och kompetens de behöver för att kunna identifiera, utreda och skydda barn som utsätts för våld och övergrepp? 

Barnafrid som är ett nystartat nationellt kunskapscentrum vid Linköpings universitet gjorde förra året en undersökning bland socialsekreterare om vilket behov av kunskap de har när det gäller våld mot barn. Undersökningen visar att det finns stora brister och behov. Det handlar om utbildning och fortbildning, arbetsledning, stöd och samarbete med andra myndigheter. rapport - se länk. 

Socialtjänsten fattar beslut som kan ha avgörande betydelse för ett barns fortsatta liv. Därför är frågan både intressant och viktig. Undersökningen speglar också generella problem, som stress, arbetsbelastning och personalomsättning. 

Ingrid Åkerman som tillsammans med Linda Jonsson gjort undersökningen inleder kvällen. Ingrid är socionom och har jobbat inom social barnavård under hela sitt yrkesverksamma liv. Huvudsakligen med familjerätt, men också med sexuell exploatering av barn och barn utsatta för människohandel. Efter presentationen ställer vi frågor och samtalar. 

 Frågan om vilken kunskap som behövs inom socialtjänsten har också bäring på hur den framtida Socialtjänstlagen ska se ut. 

Salong nr 13 - 22/5 2017

"Från social oro till mobilisering av civilsamhället" med Anette Manoti som föreläsare

Våldsamma händelser drabbar ibland våra förorter.  Människor blir rädda, kaos och social oro uppstår. Det hände bland annat i Rinkeby, Husby våren 2013. Även i Skärholmen var det då ett skarpt läge med stor social oro. 

Stadsdelsförvaltningen och polisen tog då initiativ till möten och dialog med boende samt deras organisationer och föreningar. Ett konstruktivt samarbete växte fram. Genom att uppmärksamma och ta tillvara den kreativitet som fanns bland de boende lyckades man vända den sociala oron med upplopp och konfrontationer till konstruktivt samarbete. 

En viktig och bestående lärdom var att befolkningens delaktighet i det förebyggande arbetet skapade grund för att förstärka den sociala tillit som hållbarheten i alla samhällen ytterst vilar på. 

Anette Manoti, socionom som arbetar med civilsamhälle och demokratiutveckling i Skärholmens stadsdelsförvaltning, berättar om erfarenheterna från Skärholmen och om ett arbetssätt som stärker invånarnas tilltro till myndigheter och institutioner.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Salong nr 12 - 13/3 2017

Socialjouren - socialtjänstens sista utpost

Eva Britt hälsade välkommen och presenterade idén bakom Salongerna.

Claudette välkomnade Annette Bäckström och inledde med en kort tillbakablick på utvecklingen de senaste 40 åren och vad den betytt för hur socialtjänsten organiserat sitt arbete. Samhället förändras kontinuerligt och socialtjänsten speglar problemen i samhället. Den förändring som sker kan ses som utveckling, men kan också vara en tillbakagång. På 70- talet hade Sverige ambitionen att bygga ett välfärdssamhälle. Begrepp som jämlikhet och social rättvisa hyllades. På 80-talet var ett viktigt ledord samverkan. På 90-talet introducerades begreppet valfrihet och idag står integration och invandring på dagordningen. 

Hur ett samhälle hanterar de problem som finns speglar samhällsinstitutionernas förmåga, styrka och resurser. Idag råder kraftmätning mellan marknad, politik och civilsamhälle. Politiken överlämnat ett allt större handlingsutrymme till marknaden. Bostadspolitiken är ett bra exempel. Vi har en omfattande bostadsbrist samtidigt som man kan köpa sig en bostad på fem minuter om man har pengar. Frivilligorganisationer, kyrkor och ideella rörelser växer, vilket kan tolkas olika, antingen som en utveckling eller en tillbakagång. I kvällens tema, Socialjouren, speglar vi samhället genom de problem och uppgifter som jouren möter.

Anette, har jobbat i socialtjänsten sedan mitten av 1980-talet och varit chef för Socialjouren i Stockholm Nordväst från början av 2000-talet fram till 2016. Hon jobbar nu som extra resurs på jouren. 

Socialjouren Nordväst

Verksamheten omfattar åtta kommuner och är geografiskt placerad i Sollentuna. På varje jourpass jobbar tre personer. Man har öppet från klockan 14 00 till 02 00. Därefter har personalen beredskap i hemmet fram till morgonen. Antalet ärenden som kommer in under ett dygn varierar, dagen före Salongen, den 12 mars, var de 29. Ärendenas art har förändrats genom åren. På 80-talet larmades ofta om lägenhetsbråk, missbruk och våld i hemmen. Jourens uppgift var ofta att rycka ut och ta hand om barn. Jouren har alltid mött hemlöshet, men hemlösheten har ökat och ändat karaktär. Tidigare var de hemlösa ofta män med missbruksproblem. I dag möter jouren ofta hemlösa barnfamiljer. Många är flyktingar som när de får permanent uppehållstillstånd, får lämna sitt dittillsvarande boende och blir anvisade en kommun, till vilken de av olika skäl inte vill flytta. Hotell, vandrarhem och i vissa fall härbärgen blir tillfälliga lösningar. Nordvästkommunerna har inga egna härbärgen, om man placerar på härbärgen i Stockholms stad får man betala fullt pris som är i nivå med vad en natt på hotell kostar.

År 2015 hade jouren kontakt med 800 så kallade ankomstbarn, 2016 hade antalet minskat till 355 och hittills i år har 35 kommit. 2015 rådde kaos då så många kom och det inte fanns någon beredskap i anvisningskommunerna. Jouren har adresser till och kontakt med ett antal familjer som erbjuder tillfälliga boenden. Platserna är ofta fullbelagda. Det är inte ovanligt att ungdomarna blir kvar, trots att det är fråga om jourhem. Alla är inte seriösa, utan öppnar sina dörrar för den ekonomiska ersättning de får. 

Socialjouren tar också emot anmälningar om barnmisshandel, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och hot. Hedersrelaterat våld och förtryck ökar.

På fråga till Anette om hur hon ser på framtiden svarar hon, risk för ökat hedersrealterat våld, fler barnäktenskap och brist på bra placeringar för ensamkommande ungdomar. Det finns också en stor risk för att många ungdomar som får avslag på ansökan om upphållstillstånd går under jorden, med ökad kriminalitet och prostitution som följd. 

Arbete i Maivors anda

Anette menar, och vi andra får också intrycket, att Socialjouren är en viktig instans för människor i nöd och dessutom en bra arbetsplats. Den stora personalomsättning som råder inom socialtjänsten finns inte på Socialjouren. Man har inte drabbats av blankett- kontroll- och dokumentationshysteri. Klienterna och deras problem och behov står alltid i centrum. Det händer att personalen bryter mot gällande regler om detta gagnar klienten. Klienterna är ofta nöjda, de blir lyssnade till och känner att den de möter gör allt hen kan för att hjälpa.

Önskan för framtiden

Vi ställde också frågan om vad Anette har för önskan för framtiden. Svaret var; fler socialjourer, en bättre fungerande socialtjänst, att socialarbetarna ska få bättre administrativt stöd och möjlighet att fokusera på socialt arbete i stället för på formalia. Hon menar också att socialtjänsten behöver kontinuitet och närvarande chefer. Kontinuiteten brister på grund av stora personalsomsättningar och att man under de senaste åren gått mot att allt högre grad ersätta fast anställda med konsulter.

Samhället måste också utveckla fungerande ansvarsfördelning mellan myndigheter. I dag går tid och energi åt till att försöka föra över ansvar till någon annan. Ett exempel är de svårigheter man ser på jouren att hitta någon som tar ansvar för ungdomar med psykiska eller neuropsykiatriska problem.

Har något blivit bättre, undrade vi.

Ja, det finns mycket mer kunskap i dag, framförallt när det gäller barn, man talar med barn, vilket man inte gjorde på 1980-talet.

Diskussionen var livlig och engagerad. Vi var överens om att många av de sociala problem som jouren och socialtjänsten möter har strukturella orsaker. Bättre tillgång för alla till bostäder, arbete och vårdresurser är en gemensam önskan.

Gun-Lis Angsell

---------------------------------------------------------------

Salong nr 11 - 14/11 2016

"På barns uppdrag" om Barnrättsbyrån och barns utsatthet  ägde rum den 14 november 2016

På Barnrättsbyrån är dörrarna öppna för barn och ungdomar som hamnat i utsatta situationer, fallit mellan stolarna eller gått vilse i myndighetsdjungeln. Det kan vara unga som utsatts för övergrepp, är omhändertagna, lever på gatan, är asylsökande eller fått avslag på sin asylansökan. Eller som upplever sig maktlösa, orättvist behandlade, inte sedda eller inte lyssnade till.

Byrån jobbar på barnens updrag, med frågor som rör deras rättigheter och med opinionsarbete, för att göra barns röster hörda i politiken och samhällsdebatten.
Under våren publicerades rapporten "De oönskade", om med marockanska ungdomar i Sverige och vad som händer när de inte får stanna här och inte är välkomna i sitt hemland.
Generalsekreterare Elin Wernqvist berättade om Barnrättsbyrån och de barn och ungdomar byrån möter och vi reflekterar över och diskuterar samhällets syn på barn och deras rättigheter, hur den kan bli bättre och vilken roll ideella organisationer har och ska ha i den sociala barn- och ungdomsvården. 

För mer information om barnrättsbyrån [www.barnrattsbyran.se]

Arbetsgruppen/Gun-Lis Angsell, Eva Britt Lönnback Yilma, Claudette Skilving, Francesca Östberg, Heléne Nellvik, Charlotte Lundberg

--------------------------------------------------------------

Salong nr 10 - 15/9 2016

Sammanfattning från Salong nr 10 – Heléne Nellvik

(klicka på texten ovan för sammanfattningen!)

"Skarpnäckslyftet" - socialt arbete på alla nivåer."

    Lars-Gunnar Winsa, avd.chef, Leif Bergström, proj.ledare och Amir Farihadi,    samordnare, från Skarpnäcks stadsdelsförvaltning berättade om denna spännande ”resa”.

------------------------------------------------------------------------

Salong nr 9 - 16/5 2016

Sammanfattning från salong nr 9 - Heléne Nellvik

 (klicka på texten ovan för sammanfattningen!)

"Att vara en person eller en diagnos - en återhämtning från psykisk ohälsa" 

------------------------------------------------------------------------------------- Inbjudna till salong nr 9 var

Karin Lindroos med en masteruppsats om Vägen till återhämtning och Alain Topor som är psykolog och forskare inom området psykisk ohälsa.

Karin är socionom och handledare på Fountain House Stockholm. Hon har undersökt vad medlemmar vid fontänhuset beskriver som viktigt för sin återhämtning och för återgång till arbetslivet. Här finns intressant kunskap för alla som jobbar med eller intresserade av vad som hjälper. Alain har varit hennes handledare.

Alain är gammal vän till Maivor och var med redan när EMMA startade på 1980-talet. (Dagarna med Emma och Emma, en studie i brott). Han är nu verksam på Institutionen för socialt arbete vid Stockholms Universitet och har bedrivit omfattande forskning om relationers betydelse för att människor som drabbats av psykisk ohälsa.

Fontänhusen arbetar enligt en internationell modell med psykosocial rehabilitering för personer med psykisk ohälsa. Modellen tillämpas framgångsrikt vid mer än 300 fontänhus spridda över världen.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sammanfattning av nedanstående Salong nr 8

Tema Två representanter för Läkare i världen om sitt konkreta arbete inom den internationella och humanitära organisationen, som arbetar med utsatta människor som behöver hjälp/vård men står utanför försäkringssystemen. 

Plats Fountain House, Götgatan 38, Stockholm 

Kajsa Andersson hälsade välkommen och presenterade föreningen Maivors Salong och Maivors tre motton: att vara snäll, att inge hopp och ha ett forskande öga. Gun-Lis Angsell berättade om Fountain House. 

Därefter introducerade Kajsa kvällens gästtalare: Eliot Wieslander, generalsekretare i Läkare i Världen samt Kerstin Rhodin, psykoterapeut med bakgrund bland annat inom Stockholms socialtjänst och nu aktivist i Läkare i Världen Stockholm. 

Eliot berättade om hur Läkare i Världen (LiV) startades 1980 av Bernard Kouchner, som även varit med och grundat Läkare utan Gränser. Den organisationen lämnade han eftersom de valt att inte vittna, ta politisk ställning. 

LiV:s tre principer: 

Hjälpa: Hjälper med socialt stöd och rådgivning angående rättigheter och möjligheter för marginaliserade grupper. Vårda: Ger vård till dem som av någon anledning inte har tillgång till hälso- och sjukvård. Vittna: Vittnar om hinder till hälso- och sjukvården och brott mot de mänskliga rättigheterna. 

Läkare i Världen startades i Sverige 1991. Den medicinska kliniken har funnits i Stockholm sedan 1995 och erbjuder kostnadsfri vård och psykosocialt stöd till marginaliserade människor i Sverige samt juridisk rådgivning i asyl- och migrationsfrågor. LiV är partipolitiskt och religiöst obunden och har som utgångspunkt att tillgång till bästa möjliga hälsa är en mänsklig rättighet. De vittnar om utsatta människors situation i syfte att skapa opinion hos beslutsfattare och allmänhet. LiV har t ex påbörjat ett samarbete om EU-migranters barn med UNICEF, som har jurister som kan lobba. 

LiV har fem anställda, men alla läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, jurister, tolkar och psykologer arbetar ideellt. Varje år hjälper LiV 1 000 – 2 000 utsatta människor med medicinsk vård, psykosocialt stöd och juridisk rådgivning. De två klinikerna i Stockholm (medicinsk och psykosocial/juridisk) är öppna en kväll i veckan (onsdagar) med vardera ca tio volontärer (inklusive tolkar). 

Numera finns också ett mobilt team som på vardagkvällar åker ut till olika boenden, främst de som inte har egen sjukstuga och bosättningar för EU-migranter. Teamet erbjuder enklare vård, omläggningar och kanske samtal men framför allt information. 

LiV finansieras via ett litet föreningsbidrag från landstinget, gåvor och donationer (bl a tandläkarutrustning från Västafrika!) samt medlemsavgifter.  

Från början utgjordes den stora gruppen av papperslösa, men denna grupp har minskat sedan de 2013 fick rätt till sjukvård i Sverige (LiV har varit drivande för denna förändring). Nu är det främst EU-migranter och tredjelandsmedborgare som kommer till LiV. 

Det finns i Sverige ca 4 000 EU-medborgare från främst Rumänien, Bulgarien och Ungern. Vanliga sjukdomar är t ex urinvägsinfektion, lunginflammation, förfrusna fötter. Ungefär en gång i veckan kommer personer med svåra skador efter att ha blivit svårt misshandlade av förbipasserande. 

Denna grupp är diskriminerad i sina hemländer, nekas ofta både medborgarskap och EU-kort (som ger rätt till subventionerad vård inom EU). Så även om de inte nekas akut vård inom sjukvården kan de inte betala den fulla kostnaden för vård. 

Stockholms Smittskydd uppskattar att LiV upptäcker såväl TBC som HIV. 

Eliot tog upp ett par svåra frågor med anknytning till socialtjänsten – hur förhålla sig till 

- unga mammor, kanske inte ens 14 år? LiV har gjort Orosanmälan till socialtjänsten, som inte ens tog emot den. Eliot menade att ett möjligt förhållningssätt är att 1) agera som om det vore en ”vanlig” svensk tjej, 2) Kanske ta kontakt med socialtjänsten i Rumänien och 3) Göra Orosanmälan. - en 17-årig gift kvinna som söker för blödningar, som visar sig bero på makens våldtäkt? Många svåra situationer/frågor att ta ställning till… 

Elitot menar att Genevekonventionen är skriven av män för män, vilket gör att det är särskilt svårt för kvinnor att få asyl, flyktingdefinitionen passar inte in på kvinnors situation. Hon läste ett hårresande exempel ur rapporten Dom har tagit mitt liv men inte dödat mig. Rapport om våldtagna, rättslösa och chanslösa kvinnor som fått avslag på ansökan om asyl och skydd i Sverige (Etikkkommissionen i Sverige, som fått underlaget från LiV). Migrationsverket bedömde att en kvinnas tillfrisknande var uteslutet om hon tvingades återvända, att risken för självmord var avsevärd samt att hennes tillstånd riskerade att bli kroniskt. Därefter anger Migrationsverket att det inte föreligger några hinder för utvisning… 

Eliot avslutade dock med att det trots allt finns en hel del som inger hopp. På en Hatare går 100 Hjälpare. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och även om man inte konkret kan hjälpa kan man se människan och visa respekt. 

Kerstin har jobbat inom LiV:s psykosociala team i tre år. Hon berättade om ett konkret fall, som gällde Hadija, 2 år och 4 månader, som tillhör en utsatt minoritet i Kirgizistan. Bland annat fick hon avslag på nödersättning, vilket hon hade rätt till. Hennes exempel visade hur enormt svårt det kan vara att ta sig fram för att se till att dessa utsatta människor får den hjälp de har rätt till och hur ofta myndigheter faktiskt inte följer de lagar som gäller, än mindre visar förmåga till flexibilitet. Socialtjänsten verkar enligt Kerstin ofta ta på sig Migrationsverkets uppgift istället för att se varje människas/barns behov enligt socialtjänstlagen. Ofta är det de ideella krafterna som träder in. 

”Välfärdssamhället har blivit Välgörenhetssamhället.” 

Därefter introducerade Eva-Britt Lönnback det efterföljande samtalet. Mycket handlade av naturliga skäl om förhållandet till socialtjänsten. Några axplock: 

- Socialtjänstens riktlinjer är till för att underlätta, inte försvåra. - Hur ser socialtjänsten på Vistelsebegreppet egentligen? - Socialtjänsten behöver ta till sig att de är skyldiga att ge nödersättning.


- Socialtjänsten ska följa socialtjänstlagen, inte ta över Migrationsverkets uppgift. Socialtjänstens uppgift är inte att ta ställning till uppehållsrätt. Bedöm t ex varje barn som ett barn. 

Avslutningsvis läste Francesca Östberg några passande rader ur boken Ett annat sätt att se I socialt arbete Och i livet… (en bok med en intervju med Maivor själv) 

Som tack fick våra gäster varsitt exemplar av denna bok (samt ett bidrag till LiV). 

Lästips för den som vill veta mer 

- Läkare i Världen http://lakareivarlden.se/ 

- Antiziganistiskt nätverk för att bekämpa fördomar och påverka regeringen och EU (som både Eliot och Claudette Skilving är med i) http://eumigranter.se/ 

Vi tackar alla som var där och tack till Fountain House för lokalen, den goda linssoppan och kaffe med paj! 

Arbetsgruppen, Maivors Sociala Salong 

Gun-Lis Angsell, Charlotte Lundberg, Eva-Britt Lönnback, Helena Nellvik, Claudette Skilving, Francesca Östberg

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

”Läkare i världen" Salong nr 8  -  22/2 2016

Läkare i världen är en internationell och humanitär organisation som arbetar med utsatta människor. I deras beskrivning av verksamheten betonar de det ideella engagemanget och att alla människor har en grundläggande rätt till sjukvård oavsett kön, ålder, etniskt ursprung, religion och politisk övertygelse

Två representanter berättade om sitt konkreta arbete med människor som är i behov av hjälp/vård, men som står utanför alla sociala försäkringssystem.

Eliot Wieslander är biträdande generalsekretare i organisationen och arbetar som läkare.

Kerstin Rhodin är psykoterapeut och arbetar som aktivist i Stockholm.

Vår förhoppning är att kvällen bidrog till ökad kunskap om de möjligheter och hinder som finns i Läkare i världens arbete med utsatta.

 Fontänhusets medlemmar serverades förtäring, till självkostnadspris från kl 17.30 

Arbetsgruppen / Gun-Lis Angsell, Eva Britt Lönnback Yilma, Kajsa Andersson, Claudette Skilving, Francesca Östberg, Heléne Nellvik, Charlotte Lundberg

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sammanfattning från salong nr 7 av Heléne Nellvik

"Lojal, lydig och tyst"

Om nya styrsystem,decentraliserat ansvar och bristfällig dialog i socialtjänsten

Wanja Astvik

Akademin för hälsa, vård och välfärd, Mälardalens högskola och Psykologiska institutionen, Stockholms universitet


----------------------------------------------------------------------


________________________________________________________________________

Årsmöteprotokoll 2014 den 1 april 2014

_____________________________________________________________________________

Sällskapet har julen 2014 skänkt en penninggåva till "Hjärta till Härta", den organisation som arbetar med och för romer.

____________________________________________________

VERKSAMHETEN EMIL -  VAD HÄNDE SEN…?

Den tredje Sociala Salongen sedan starten 2013

Maivor salong den 1 april 2014

Plats: Emmalokalen i Hökarängen.

Deltagare: 28 personer.   

Tema: Verksamheten EMIL – VAD HÄNDE SEN?

Salongen föregicks av årsmöte. Protokollet kommmer att läggas ut här på hemsidan efter justering.

Gun-Lis hälsade välkommen och presenterade salongsidén, tidigare salonger och rapporterna Ett annat sätt att se och Nytt folk växer upp, några ord om Emil, samt dagens tema. 

EMIL-verksamheten startade i början av 1980-talet och blev föregångare till det som senare blev familjecentraler. Vi ville utröna vad som hänt med dessa och vilka öppna verksamheter med inriktning på barn och familjer som finns i dag. Och utbyta tankar och erfarenheter. 

Efter denna inledning följde god soppa och presentation. Tyvärr antecknade sig inte alla på deltagarlistan.

Sedan presenterade Eva-Britt kvällens program. Särskilt inbjudna var författaren Christian Åkerlund, forskare Eva Nyberg, Marcela Puga från Vårby Familjecentral samt Marie Björnstierna och Ewa Skoglund från Hagalunds familjecenter.

Christian inledde med att läsa en fin dikt han skrivit till minne av Maivor samt ett stycke ur rapporten Nytt folk växer upp som handlar om Emil, en nu nedlagd verksamhet som fanns i Hökarängen.

Marcela som jobbar på Familjecentralen i Vårby berättade att Familjecentralen funnits i tre år, men att man i 15 år arbetat i nära samarbete med MVC, BVC, förskola och socialtjänst. I Vårby Gård bor få föräldrar som är uppvuxna i Sverige. Verksamheten tar emot mödrar som är fattiga, asylsökande och papperslösa, kvinnor och barn med migrationsrelaterade problem och med erfarenhet av krig och förföljelse samt med stora psykosociala behov. I ett område som Vårby Gård passar denna form av förebyggande arbete bra, då tillgänglighet, när det gäller plats, tid och personlig närhet, är avgörande för att nå familjerna. Marcela exemplifierade hur en mammas svårigheter kunnat övervinnas genom det stöd som hon fick av Familjecentralen.

Eva Nyberg, FoU Södertörn, berättade om sin forskning av familjecentraler och redovisade även statistik som bekräftade den bild som Marcela beskrev. Eva menade att många familjer lever i stor fattigdom där allt saknas. Evas erfarenheter var att det sker en parallellprocess mellan de invandrade familjerna och marginalisering av de personalgrupper som arbetar med dem och att man inte värderar den sortens arbete och specialistkompetens längre.

Vi som lyssnade imponerades av det arbete som beskrevs och var fundersamma över att denna typ av verksamhet är så lite uppmärksammad, trots att den kan vara livsavgörande för utsatta familjer. 

Marie Björnstierna och Ewa Skoglund arbetar på Hagalunds familjecenter i Solna. De är pedagoger och var med att starta familjecentret 1993. Centrat var det första i Sverige. Socialtjänsten, BVC, MVC och Öppna förskolan flyttade ihop. Verksamheten väckte stort intresse. Folk vallfärdade till centret från hela landet. Snart startade det familjecentraler/centra från Skåne upp till Norrland. De såg lite olika ut, men mål och visioner hämtades från Hagalund. Begreppet samverkan var centralt. Området Hagalund var invandrartätt med många barnfamiljer. Idag ser det lite annorlunda ut. Området har stabiliserats, familjerna bor kvar och barnen har växt upp. Socialtjänsten, BVC och MVC har flyttat ut och kvar är endast Öppna förskolan där Marie och Ewa arbetar kvar. Hit kommer inte lika många barn från olika delar av världen längre. Under en del av dagen arbetar de på uppdrag av socialtjänsten, framförall med olika gruppverksamheter. Det kan vara grupper av barn till frånskilda föräldrar där det förekommer konflikter, unga mammor, barn till missbrukare och barn som upplevt våld i nära relationer. Att starta grupper kräver tålamod och nära samarbete med socialtjänsten. Ewa och Marie får också uppdrag av socialtjänsten att ha samtal med familjer som behöver stöd. De saknar de verksamheter som flyttat ifrån centret, men tycker att de har ett meningsfullt arbete även idag. Vilket vi alla i salongen kunde hålla med om.

Christian avslutade med att läsa ur sin bok Nytt folk växer upp. Det handlar om vardagliga möten som i all sin enkelhet visar hur viktigt det är för ”professionella” att lyssna in och finnas till hands som människor med egna erfarenheter.

Mötet avslutades, flera anmälde sig som medlemmar. 

Nästa salong blir i början av hösten. Temat ska, enligt förslag från flera som deltog, vara tiggare/EU-migranter och den fattigdom som märks alltmer på våra gator. Vad vet vi? Vad görs? Vad kan göra mer? Arbetsgruppen åtog sig att arrangera denna salong.

I samarbete:

Gun-Lis, Claudette, Eva Britt och Francesca

_________________________________________________________________

Filosofiska rummet repris från maj 2013

Vilken typ av kunskap krävs i de yrken som ska garantera vår välfärd och trygghet. Samtal med Göran Rosenberg, författare, Jonna Bornemark, filosof och Markus Antonsson, stationsbefäl vod Södermalmspolisen. Programmet är en repris från Filosofiska rummet Sveriges Radio P1 maj 2013

Klicka på länken:  http://t.sr.se/JC8oSs

________________________________________________________________________________

Ett annat sätt att se i socialt arbete och i livet

Den andra sociala salongen ägde rum måndagen den 30 september kl 18.00 i  EMMA-Träfflokal

Ni som varit med tidigare vet att salongerna kommit till för att ta tillvara och stärka det Maivor kallade ett annat sätt att se i socialt arbete och i livet.  I korthet, för att kunna hjälpa måste du ha ett uppriktigt intresse för de människor du möter. Du måste vilja den andra väl, ur djupet av ditt hjärta och efter varje möte måste du fråga dig om du släkt eller väckt hopp och vad det var som gjorde detta möjligt. 

Syftet med salongen är att stärka den delen av det sociala och socialpsykiatriska arbetet som betonar vikten av möten och relationer, att inge hopp att vara snäll

Agneta Werner inledde under rubriken

”Bemötandet som en kram? -  Mina erfarenheter från insidan av psykiatrin”

Agneta har tidigare varit  präst i Svenska Kyrkan. Hon har lång egen erfarenhet av den psykiatriska vården. Behandlingshem, kognitiva beteendeterapier och egna utarbetade livsstrategier har alla spelat sin roll i hennes återhämtning. Idag är hon egen företagare, föreläsare och skribent. Attitydambassadör i projektet (H)järnkoll och ett starkt engagemang inom Fountain House Stockholm.

Gun-Lis Angsell, Erik Finne, Eva Britt Lönnback, Claudette Skilving, Francesca Östberg

Läs gärna;

Ett annat sätt att se i socialt arbete Och i livet, Christian Åkerlund och Maivor Gustafsson

FoU Stockholm 2005

Kan laddas ner här: http://maivorssalong.se/maivors_bok-05-2.pdf och  finns att köpa på plats. 

Hjälpande möten i vård och omvärld, Antologi, red Ingemar Ljungqvist och Håkan Jenner

Liber

Rehabilitering och stöd till återhämtning vid psykiska funktionshinder, Antologi, red. Camilla Bogarve, David Ershammar och David Rosenberg. Gothia

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den första Sociala salongen  ägde rum den 24 april 2013:

Den första Sociala Salongen gick av stapeln i EMMAs lokal i Hökarängen den 24 april. Ett tjugotal personer anslöt. Vi bjöds på god soppa, bröd, ost, kakor och bullar som EMMA-folket fixat. Fin lokal, varm atmosfär, livliga och engagerade diskussioner vid småborden. Lisa Brydner berättade om EMMA-verksamheten och hur den fungerar i dag.

Temat var Hopp – att inge hopp, vad betyder det och vad  innebär det i dagens sociala arbete. Francesca citerade några stycken ur boken  ”Ett annat sätt att se…” Charlotte läste en fin dikt om kärlek, Erik reflekterade över de förändringar som skett, från förr till nu, i synen på socialt arbete och dess klienter och  berättade om egna erfarenheter av att bli fråntagen och återfå hopp. Päivi berättade om sina. Claudette reflekterade över det mellanrum som dagens socialarbetare verkar i, mellanrummet mellan de strukturer  som är påbjudna genom lagar, riktlinjer, dokumentationssystem och bedömningsinstrument och socialtjänstens klienter. Finns det något utrymme, i mellanrummet,  för att inge hopp?

Diskussionerna var som sagt livliga. Bland annat om hur vi kan stödja dagens sociala arbete och socialarbetare. Ett förslag var att bjuda in, alternativt låta oss bjudas in av nätverket ”Nu bryter vi tystnaden”.

Arbetsgruppen planerar två salonger till hösten och uppmanar alla att inkomma med förslag på teman, inspiratörer etc. Alla tyckte att det kändes bra att vara i EMMAs lokaler och vi hoppas att vi är välkomna igen.

Gun-Lis Angsell

Nedan följer ett tillägg till ovanstående text från Eva Britt Lönnback:

Päivi pratade om att hon hade fått Maivors bok och att hon önskade att hon hade fått den för länge sedan. Maivors sätt att beskriva hopp överensstämde precis med hur Päivi ser att ett möte behöver se ut för att vara verksamt. Päivi har en tanke att om man läser något bra så ska man föra den kunskapen vidare. Därför har hon gett Maivors bok till sin socialsekreterare och sagt att det vore bra om hon läste den och att hon måste lova att skänka den vidare. Det är kriteriet för att få ta emot den – att sprida kunskapen vidare….

__________________________________________________

Arbetsgruppen höll ett öppet möte med Maivors tema "hopp"  onsdagen den 24 april kl 18.00.  Referat från mötet se ovan!

Plats: Lingvägen 161, tunnelbana Hökarängen. Huset "Kryddgården".

Erik Finne, Eva Britt Lönnback, Denise Melin, Claudette Skilving

------------------------------------------------------------------

Under 2013 har styrelsen träffats fyra gånger

Plats:  M. Bäckström, Tjärhovsgatan 6, 5 tr Stockholm

Gun-Lis Angsell, Kajsa Andersson, Monica & Manne Bäckström, Gertrud Eriksson, Eva Britt Lönnback, Göran Månsson, Magnus Waller

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Sällskapets stadgar har publicerats på denna sida. Klicka till vänster

Maivors Sociala Salong har den 15 april 2013 registrerats hos Skatteverket som ideell förening med org.nr 802471-6881

______________________________________________________________________

FORSA – Förbundet för forskning i socialt arbete hade sitt årliga symposium i Stockholm den 14-15 mars. 

Vid mötet blev två personer, som lämnat oss under 2012, uppmärksammade – Maivor Gustafsson och Bengt Börjeson.

Det fanns ett bord med information samt Maivors och Christians bok och även några av Bengt Börjesons böcker.

Kenneth Sund talade om Bengt Börjeson och Gun-Lis Angsell talade om Maivors tankar och betydelse.

----------------------------------------------------------------------

Till minne av Erik Finne

Minnesord av Gun-Lis Angsell

Den 13 juli, mitt i den varmaste av somrar, lämnade Erik Finne jordelivet. Mycket oväntat, efter en kort tids sjukdom. Han hade under våren genomgått en lyckad operation, byte av en hjärtklaff och var på väg tillbaka till ett aktivt liv. Då drabbades han av TBE. Sjukdomen kom att få ett förfärande förlopp och ledde inom några veckor till hans död.
Erik var en av Maivors goda vänner. Han var aktiv i Maivors Salong och ingick i den arbetsgrupp som arrangerar Salongens seminarier. Men han var inte bara vän till Maivor utan också till oss andra. Många av oss har känt Erik sedan 1970-talet, som chef, medarbetare, kollega och vän.

Erik var socionom och jobbade många år i Stockholms stad.  FoU var hans sista arbetsplats innan han gick i pension. Därförinnan var han bland annat föreståndare för behandlingshem inom missbruksvården, chef på Behandlingsbyrån och på Socialjouren. Han var också under att antal år fackligt aktiv inom SKTF, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund.
Som chef visade Erik tidigt på vikten av att samla kunskap både om de grupper som socialarbetarna möter och om vad arbetet består av. Det gjorde han bland annat genom att ge medarbetarna möjlighet till reflexion och till handledning. 
Som medarbetare var han envis, kunnig och outtröttligt fokuserad på sin uppgift. Ofta först på plats varje morgon och inte sällan kvar när vi andra gick hem. Stod upp för både sina åsikter och sin kunskap. Om hemlösheten ökade, enligt den årliga kartläggning som Erik svarade för på Forsknings- och Utvecklingsenheten, var det självklart för honom att låta omvärlden veta detta, utan hänsyn till att ledande politiker sagt att hemlösheten skulle halveras. 
Han var en levande historia i det sociala arbetets utveckling och hans ledstjärna var alltid att stödja och beskriva villkoren för de mest utsatta. Något som inte alltid är så populärt i en förvaltning som avkrävs politisk 
Som vän var Erik trofast, snäll och omtänksam, pålitlig och hjälpsam. Reparerade våra cyklar med samma gedigenhet som han dokumenterade tillvaron genom att fotografera och skapa fotokonst. Han delade generöst med sig av både sina bilder och personligt valda fynd i antikvariat och dylikt. Hans konstintresse var vi flera som fick glädjen att ta del av och vi var en liten grupp som brukade gå på utställningar och prata konst.

info@maivorssalong.se© Manne Bäckström 2013